Marabouparkens nya konsthall invigs med grönskande premiärutställning

Nathan Coley, We must cultivate our garden

Marabouparkens nya konsthall invigs med grönskande premiärutställning

Marabouparken konsthall

Marabouparkens nya konsthall invigs med grönskande premiärutställning

Margaret Morton, Transitory Gardens

Marabouparkens nya konsthall invigs med grönskande premiärutställning

Paola Pivi Untitled (Slope)

Facebook Twitter MySpace Email


Your friends email*

Your name*

Your friends name*

Art     2010-08-28

Marabouparkens nya konsthall invigs med grönskande premiärutställning

Den 28 augusti invigs Marabouparkens nya konsthall med premiärutställningen Parkliv. I den stora premiärutställningen bemästrar fjorton konstnärer trädgårdens och parkens natur, kultur och fysiska rum.

Marabous f.d. kakaolaboratorium har nu byggts om för att husera Marabouparkens konstnärliga verksamhet i en 500 kvm stor underjordisk utställningssal med tillhörande pedagogisk verkstad, kafé & restaurang och mötesrum. Den nya konsthallen kommer att erbjuda besökarna möjligheten att uppleva samtida konst och att delta i diskussioner och konstprojekt i en vacker och inbjudande parkmiljö.
Konsthallen, som ritats av Martin Hansson (WGH Arkitekter), är en tillbyggnad till Artur von Schmalensees laboratoriebyggnad från 1942.
I premiärutställningen Parkliv aktiveras den parkkontext som Marabouparkens nya konsthall bokstavligt talat är försänkt i. Som utställningens titel antyder har vi bjudit in konstnärer som intresserar sig för vad som utspelar sig i parken och hur vi förhåller oss till den som natur, kultur och fysiskt rum. Dessa olika aspekter av parkrummet går in i varandra och återkommer i utställningen på olika plan: på molekylär växtnivå, i naturens och kulturens ständiga växelverkan och i parkens sätt att skapa plats i offentligheten för möten och lek – en viktig grundläggande mänsklighet!

Utställningen har kurerats av Bettina Pehrsson och Helena Selder.

Ett av utställningens mest iögonfallande verk är Nathan Coleys storskaliga ljusskylt We must cultivate our garden där det berömda slutet på Voltaires upplysningsroman Candide upphöjts till ett moraliskt imperativ. Ljusskylten har sin placering i skulpturparken som ursprungligen skapades som en rekreationsplats för chokladfabrikens anställda på 40-talet innan den övergick i offentlig ägo år 2006.

Skulpturparken är även perfekt hemvist för Paola Pivis gigantiska grässkulptur Untitled (Slope). Pivis verk är en konstruerad grässlänt med perfekt ”rull” för besökaren att tumla nerför. Pivi ger genom sitt konstverk en mångbottnad och lekfull kommentar till trädgården och parkens främsta fetisch - gräsmattan.

Med sitt för Parklivsutställningen specialtillverkade Periskop (Marabouparken), ger Matts Leiderstam besökarna möjligheten att kika ut bland trädkronorna från golvet nere i den underjordiska konsthallen. Med periskopet fäster Leiderstam vår blick på kopplingen mellan utställningsrummet och parklandskapet utanför. Det gör han även i konstprojektet Returned, denna gång inrymt i ett nedsläckt hörn av konsthallen, likt landskapsparkens obligatoriska grotta - paradisets port till de underjordiska regionerna.

I likhet med Leiderstam har fotografen Kohei Yoshiyuki intresserat sig för parkens ändrade karaktär om natten. Hans fotoserie The Park utgör en djupdykning i det mänskliga nattdjurets beteendemönster såsom det förekom i Tokyos offentliga parker på 1970-talet. Med hjälp av en diskret infraröd blixt avtäckte han för chockerade Tokyobor en erotisk subkultur med starkt voyeruristiska inslag där kärleksparen och deras publik tycks involverade i en gemensam sexlek där integritet och libido kämpar om herraväldet.

Dave Allens härmfåglar deltar i den av konstnären arrangerade rundgång mellan natur och kultur. I verket The Mirrored Catalogue d’Oiseaux lyssnar och imiterar Allens burfåglar den franske kompositören Olivier Messiaens pianoverk komponerat i naturen efter just fågelsång. Den konstnärliga tolkningen av naturen blir på så sätt ett virus med potential att förändra naturen eller åtminstone vår syn på det av naturen givna.

I naturen pågår kampen ständigt fastän vi varken ser eller hör det med våra trubbiga, mänskliga sinnen. Genom verket Växternas kemiska språk presenterar Christine Ödlund bland annat partituren till två ljudverk: Stress Call of The Stinging Nettle och Plant Drummer.

Martin Karlsson gjuter bokstavligt talat liv i Marapouparkens skulpturer med sina animationer och filmsekvenser i verket Levande skulpturer – Bo Walls verk från Marabouparken där han upprättar en fantasivärld tolkad av Bo Wall, en mänsklig syntes av en verklig släkting till Martin Karlsson och konstnären själv. I filmerna bryter Gustav Vigelands Lekande Björnar upp för ett ögonblick från leken och lufsar fridfullt fram över gräsmattan medan Bror Hjorths Margit smyger naken nedför slänten.

Även Ingo Vetter och Annette Weissers arbetar med rörliga bilder i sin film I Am Farming Humanity där vi får följa Lee Burns personliga resa från bomullsfältet i Mississippideltat till den gård på Detroits Lower East Side där han ”bygger mänsklighet” och skapar gemenskap genom sina odlingar som hela grannskapet ges fri tillgång till. Detta seglivade behov hos människan att skapa sig en egen oas gör sig påmint under de mest ogynnsamma förhållanden.

I utställningens tredje filmverk har Konstnären Dominique Gonzalez-Foerster dokumenterat sina resor mellan åren 1998-2003 under titeln Parc Central. Här får vi följa hennes skildring av bland annat en park i Taipei, och hur hon betraktar och upplever den genom associationer till film och musik.

Från en annan del av Amerika skildrar Margaret Morton i sina fotografier ur boken Transitory Gardens: Uprooted Lives tillfälliga trädgårdar skapade av hemlösa på övergivna tomter på Manhattan i New York. Trots eländet i de hemlösas situation finner fotografen uppfinningsrikedom, skönhet och lugn.

Som ett sätt att påminna oss om den roll barnens lek spelat i formandet av Marabouparken och andra parker har konstnären Kerstin Bergendal med sitt konstnärliga forskningsprojekt Park Lek lånat lekprincipen från Parkleken– en barnkulturell institution ungefär jämngammal med Marabouparken. I Marabouparkens lokaler har konstnären inrett ett eget fysiskt och mentalt rum där hon bjuder in olika personer till diskussion och lek med parkens idé utan förutbestämt mål.

Även Martin Boyces konstverk säjer något om tidens och rummets elasticitet, den som vi alla hört talas om men som är så svår att begripa. Hans Evaporated Pools- löv i form av abstraherade träd- har spritt sig genom konsthallen som om hösten kommit för att stanna, mer som ett humör än en årstid. Kanske har de blåst in från parken genom de passager mellan inne och ute som konstnären upprättat i utställningsrummet i form av ventiler, Ventilations Grills (Autumn).

Elisabeth Westelunds lövverk i Looping Leaves breder ut sig över hennes kosnstgjorda träd med textilier med växtornamentik som på sitt vis minner om människan ständiga vilja att domesticera naturen och göra den begriplig, ofarlig och dekorativ.

Utställningens konstnärer
Dave Allen, Kerstin Bergendal, Martin Boyce, Nathan Coley, Dominique Gonzalez-Foerster, Martin Karlsson, Matts Leiderstam, Margaret Morton, Paola Pivi, Ingo Vetter, Anette Weisser, Elisabeth Westerlund, Kohei Yoshiyuki och Christine Ödlund.

Hilding Linnqvist
I samband med öppningen av Marabouparkens konsthall invigs även ett utställningsrum med verk av den svenske målaren Hilding Linnqvist, den svenska naivismens främsta portalfigur och en av 1900-talets stora svenska målare. År 1936 utförde han på uppdrag av Marabou den stora fresken Komedi och idyll i fabriksmatsalen på Allén 7 i Sundbyberg. Marabouparken förvaltar åt Stiftelsen Hilding Linnqvists konst ett åttiotal målningar och ca 1 500 teckningar och akvareller ur Hilding Linnqvists konstnärliga kvarlåtenskap. Ett urval av dessa kommer att visas kontinuerligt i konsthallen.

Marabouparken
Löfströmsvägen 8, Sundbyberg
Utställningsdatum: 27 augusti – 7 november
Öppettider: ons-sön 12-18, tors 12-20